En sommarkväll, i mitten av augusti för några år sedan, klev jag in i Magasinet på festivalen Frizon, och det var som om jag gick in i något helt nytt; atmosfären gick att ta på.
På scenen stod Emil Svanängen – då Loney, Dear – med sina musiker och framförde den vackraste och finaste musiken jag hört. Publiken sjöng med, men det var inget skrål, utan rent och vackert. Emil stannade upp och berättade att han brukade berätta om hans svenska publik när han var ute och turnerade. ”De sjunger så rent att de fasar ut varandra.” Och det gjorde vi. Till och med jag – som aldrig hört musiken förut – var med, och tillsammans med bandet skapade vi, tillsammans.
Efter det har Emil blivit en av mina absoluta favoritartister. Här ovan hittar du en fantastisk inspelning, nära 40 minuter lång. Lyssna på den, och ge den tiden, bra ljud, en kopp te och HD-kvalité.
