2012-01-28

Kommer vi någonsin att få reda på vad som egentligen pågår i Tobias hjärna? Ingen vet.

KiFILM #5

Försökte förra året igen på Frame, men gick vinstlösa därifrån. De två filmerna vi skickade in det året:

Pepparkakor #7

Ingen stat borde vara som Texas.

KiFILM #4

KiFilm har även ställt upp i Frame, Sörmlands uttagning till Novemberfestivalen i Trollhättan. Och även denna tävling tog vi hem (i Sörmland, 17-21år) med denna fantastiska berättelse:

KiFILM #3

I år ställde vi upp igen! Dock utan vinst från varken publik eller jury, men vi fick en ny kompis i alla fall!

KiFILM #2

Året efter ställde vi upp igen, men i 24timmarsklassen (eftersom de hade tagit bort 9timmarsklassen). Då vann vi istället publikens fina pris! Dock finns inte denna video tillgänglig för allmänheten. Däremot ska ni få se filmen vi ställde upp med året efter det. Hör och häpna – publikens pris OCH juryns pris!

Om ni känner er osäkra kan ni börja med att se den långa trailern till den långa filmen.

Hela filmen:

Live från #blockad ikväll

http://static.bambuser.com/r/player.swf?username=Blockad

Pepparkakor #6

Alla stater borde vara som Texas.

KiFILM #1

Idag börjar följetongen (Karolinas och Inas filmproduktioner, KiFILM productions) som ska ta er in i kortfilmens värld.

Vår absolut första film. Vi hade 9 timmar på oss att skriva manus, filma och lämna in. Vi fick ett tema, tre platser och tre föremål som vi var tvungna att ha med. Här följer resultatet som – tro det eller ej – tog hem Sörmlands 9H-klass!

Omsytt #2

Det här är ett once in a lifetime-inlägg. De flesta tjejer har väl någon gång i sitt liv velat lägga ut en dagens outfit-bild på internet? Även jag. Därför tar jag nu chansen eftersom jag faktiskt är med och har en blogg! Men för att det inte ska vara alltför genomskinligt gör jag det i samband med att jag lägger upp bilden på min uppsydda skjorta.

Jag köpte den här skjortan för ganska exakt ett år sedan men har på senaste tiden slutat använda den då jag mer och mer tycker att den liknar något man har på sig i en målarverkstad. Men jag gillade fortfarande färgerna och tänket. Därför klippte jag av 1,5 dm, zick-zackade och sydde upp. Det enligt mig roligaste och bästa att göra om man tröttnat på ett plagg! För att åter igen inte få det att likna något som för tankarna till en målarverkstad, pyjamas eller annat halvocharmigt är det bra att på ”kortsidorna” (=sidorna där man har armarna) av skjortan klippa av mer tyg, i form av ett upp- och nervänt U, så att nederkanten inte blir helt rak. För- och efterbild återfinns nedanför.

   

Pepparkakor #5

Det är inte lätt när man har mjäll.

Tävling: Vad är detta?

Den ser otroligt konstig ut, där den står i hörnet på SMU i Mälardalens distriktsexpeditions konferensrum. Vad gör den egentligen? Ge oss ett svar bland kommentarerna och få ett roligt pris*!

Lycka till!

* Priset skulle kunna uppfattas som tråkigt.

Sopa

Visst, det är bra att den här lagen inte träder i kraft, men det som egentligen är roligt är ju att den heter – ja, ni hörde rätt – SOPA-lagen. Hehe.

På kylskåpet #1

Tonårskris?

Jag kommer bli en tant som vägrar firar sin födelsedag. Jag kommer definitivt hamna i en 40årskris. I morgon fyller jag 19 år.

 

 

 

 

Pepparkakor #4

Alla stjärnor var glada, förutom den trasiga. För han var trasig.

Snorkriget

Häromdagen tog jag en shoppingtur i mataffären och fick syn på en toalettrullsförpackning (?) med hela 24 rullar i! Med en snabb uträkning kom jag fram till att det är 52 veckor på ett år. Sedan ändrade jag mig till 54 veckor. Funderade ett tag på om det till och med var 56 veckor, men slutade där jag började, på 52 veckor (efter en snabbkoll i min kalender).

Med glädje köpte jag denna förpackning i hopp om att den skulle räcka ett halvår (efter ännu en av mina fantastiska uträkningar).

Sedan kom en natt. En natt fylld av snytningar, nysningar och rinnande snor. Och på denna enda natt försvann en hel rulle.

snor

 Den blir så mycket sorgligare med rullstolen i bakgrunden.

Pepparkakor #3

Nyklippt och glad.

Det här med att publicera automatiskt på Facebook.

Jag tror att det fungerar nu, frågan är om det kommer i min personliga logg eller på En tallrik kåls fan-page. Det återstår att se helt enkelt…

Alfred: Stenhuggare.

Den största ”neråtkraften” i mitt liv, om man nu skulle definiera det så, är att jag inte gör speciellt mycket. Det jag gör majoriteten av tiden under en dag är: Dricker kaffe och sitter framför datorn. Väl där drömmer jag ibland om att jag är väldigt bra på någonting, till exempel att rita eller programmera och att det på något vis skulle göra mitt liv enklare. Enklare i förhållande till vad som är svårt, vilket är (om man bortser från att jag går i skolan och får CSN) bristen på pengar. I mitt huvud går ekvationen ofta väldigt bra ihop, så bra att jag upplever den som verklig.

Det jag tror mig vara bra på, löser mina så kallade problem åt mig, utan att jag ens behöver använda mig av mina förmågor. Det räcker med att glo på skärmen och tro att jag ritar.

Nåja, det jag egentligen skulle komma till är att avsaknaden av att göra någonting drar mig lite neråt. Det mest stimulerande jag gör, är att hacka sten och utforska grottor – på Minecraft. Hur kommer det sig att ett spel (som man knappt kan avancera i och som inte går att vinna) gör att jag känner mig bättre? Som att jag faktiskt har gjort någonting riktigt bra när jag har lagt ner fem timmar på att utforska en stor grotta med massvis med monster i. Det är ju faktiskt en bra prestation. Jag förstår mig plötsligt på alla dessa ingrodda, insnöade nördar som bara måste spela sitt WoW eller vad det nu är, hela nätterna. Av någon outgrundlig anledning så tror vi själva på att vi faktiskt har varit väldigt duktiga och klarat någonting stort.

Det vi i själva verket har gjort är att slösa bort ännu en dag framför skärmen, när vi faktiskt skulle ha kunna gjort någonting vettigt, som att ha ett jobb och tjäna pengar. ”So we can buy shit we don’t need.” som Tyler Durden säger, men att kunna köpa mat för pengarna är i alla fall bra och någonting som behövs, liksom att betala hyra.

Jag tror att det här är lite av en paradox, eller ett dilemma, slösar vi tiden eller inte? Om vi nu bortser från den lilla ekonomiska inkomst som vi faktiskt behöver göra oss förtjänta av för att överleva (mat + hyra). Det vi presterar i den fiktiva värld som datorerna ger oss, är det skit, eller är det inte skit?